Jag saknar den lilla tjejen som hade drömmar och som trodde på en värld där allt var möjlig, hon som var fylld med glädje och ett hjärta som inte brustit. Vart tog hon vägen?

Känns bara som jag faller längre och längre ner. Djupare och djupare.

Ett stort jävla hål var det mitt i vägen som jag vandrade. I det lyckades jag ramla i.

Varför känns det såhär?
När får jag må bra?

Allt känns bara så väldigt väldigt hopplöst.
Tårar rinner, kroppen skakar, hjärtat bultar och jag sitter hjälplöst och ser hur jag sakta men säkert faller sönder.

Känner mig stor, det är ju det jag ser i spegeln.

På något sätt har jag lyckats trigga igång mig själv på något vis.
Genom siffrorna på vågen.
Genom gamla minnen som kom tillbaka.

Jag är bara trött. Rädd. Ledsen. Orolig.

Hur kom det här helt plötsligt tillbaka? Alla dessa tankar, varför är dem tillbaka?

Jag har inte alltid varit så här. Jag har inte alltid mått såhär. Inte alltid tänkt så här. Eller känt såhär.
Jag har inte alltid tyckt att livet bara var hopplöst.

En gång var jag en glad, lycklig, drömamnde, energisk, flummig tjej.
En tjej som trodde på livet, som trodde att allt bara kunde gå bra för henne.

Imorgon åker iväg med ett par vänner och firar midsommar, kommer inte blogga förrens jag kommer hem.

Hoppas alla får en underbar midsommar! '
Kram! <3