Believe in life without a eating disorder.

Det tar.
Den river ner.

Inget bra kan komma.
Från att känna sig så bort domnad.
Från att känna sig så kall.
Inte göra som jag blivit till sagd.
Det spelar ingen roll nu.

"Allt du är, är misslyckad"

Så fortsätt dö.
Men gråt inte mer, för att gråta gör dig svag.

Trots att dina ben redan knakar.
Men det är vad som händer.
När du drunknar i sorg.

Det finns ingen nödutgång, du måste ta den vanliga långa vägen ut.

Allt som finns är skinn och ben.
Ett tomt sinne och en tom själ.
Är det kostanden av skönhet?
Eller kostnaden av död?
Eller kostnaden av att du inte älskar dig själv?

Med allt det här som sagts.
Bör du verkligen äta.
Innan den här sjukdomen tar över dig.
Innan den tar ut sin kostnad.

Ätstörningen är inte bra.
Den tar din mat.

Maten som är behövd för att andas.
För att leva.

Snart nog, om du inte gör något NU.
Om du håller denna vana.
Kommer du att vrida dig av smärta.
Skrika "FÅ DEN ATT SLUTA"
Tigga och be.

Men ingen kan hjälpa.

Ätstörningen kommer döda dig långsamt.
Men inte tyst och smärtlöst.

Den kommer ha grävt sig djupt in i ditt kött.
Dra med sig benen till ytan.
Dra sina naglar genom ditt skinn, när du ryser.

Du kommer fortfarande ligga där.
Försöka skrika.
För det här, det var inte din dröm.

Det här är en fasa, en mardröm.
Det här är din rädsla.
Du kommer tyna bort.
Huden kommer sträckas överspänd.

Du kommer att kämpa och kämpa.
Men det kommer inte att vara tillräckligt.

SÅ DU MÅSTE SÄGA ADJÖ!

Annars kommer du förlora ett krig.
Eftersom din hud slitits isär allt för länge.
Tynat bort.


För något så meningslöst.
För att vi varit allt för tanklösa.

Vi borde alla vetat bättre.

Bättre än att att leka med.

Anorexin
Bulimin
Ätstörningen.