Har du något att säga om min kropp, min vikt eller mitt bmi - hey FUCK YOU!

Jag blev rätt sur.

Oavsett vilken vikt eller vilket bmi (vilket förövrigt är världens mesta idiotiska siffra och ja, den kan kyssa min röv) jag har - så är jag precis lika bra ändå. 

 KAN VI SNÄLLA BÖRJA SE VÄRLDEN OCH MÄNNISKOR MED STÄNGDA ÖGON?!
 För det är först då vi äntligen kan få se personer för vilka dem verkliga är.
Jag är inte en vikt eller ett bmi! Jag är inte någon siffra?! Och man kan inte sätta ett värde på mig genom en siffra!

 Så om jag äter ordentligt och ger min kropp vad den behöver, så har jag all rätt att ÄLSKA min kropp.
Och det tänker jag fortsätta göra!

Så du som har något att säga om min vikt, min kropp eller mitt bmi.
Hey - Fuck you!


Annars så har jag haft en underbar dag i malmö idag, haft skit kul! :)
Shopping och flumm, gillas!
Och, jaa jag köpte en tröja bara för att min mamma tyckte att den avr oerhört ful.
Och jag hittade en BATMAN TRÖJA!!! Yeees, den nördiga flickan inom mig hoppade av glädje ;)

Kramar på er!

SVAR PÅ FRÅGESTUNDEN!

 

Och så kom äntligen svaren på frågorna.

Har försökt att besvara så många som möjligt.

Videon blev ganska lång, hoppas ni orkar kolla i alla fall.

 

 

Kram!!

Snabbt inlägg.

hej på er

svaren på frågorna, sen fråegestunden kommer antagligen upp i eftermiddag eller ikväll. i värsta fall senast onsdag. 

kram på er

Kör en frågestund.

Hejsan alla glada. Och alla sura. Och alla ledsna. Och alla arga. Och alla trötta. Och alla pigga.

Var välkommna!

Fick en liten kommentar om jag inte kunde ha en frågestund, snart. Så joo, det kan jag.

Kör en frågestund och släng ut det ni känner för att fråga, jag är inte särskilt blyg, så kör på.

Kommer antagligen köra ett videoinlägg med svaren.

Frågestunden avslutas på söndag, och så kommer videon upp nästa vecka :)

Många kramar!

Life, beautiful and horrible on the same time.

Idag känner jag mig helt okej. Jag har inte så mycket ångest och känner mig inte så hemskt nedstämd.

Idag känner jag mig lite mer, som Jasmine..

Annars, längtar jag till nästa vecka just nu. Det är höstlov nästa vecka och det känns som att jag verkligen behöver det!

Bara ett snabbt blogginlägg idag.

Kramar!

 

See me with your eyes closed.

Jag tror det finns två olika sätt att se världen, livet och människor på.

Det första sättet är att se det med öppna ögon.
Att man ser det som är synligt för ögon. Det ytliga.

Det andra sättet är att se allt med stängda ögon.
Då ser man djupare. Man ser det innersta. Man ser det som inte blottas för ögat.

Många säger att med stängda ögon är det mörkt och tråkigt.
Men jag håller inte med.
Det är med stängda ögon man kan se alla färger. Det är med stängda ögon man kan se nya färgkombinationer.
Det är med stängda ögon det verkligt vackra kommer fram.
Det är med stängda ögon som man äntligen ser saker som det verkligen är.

Det är först med stängda ögon som världen faktiskt kan bli vacker, lugn och fredsfull.
För det är först med stängda ögon vi kan förstå varandra.
Det är först med stängda ögon som vi inte dömer en person över ett utseende.

Med stängda ögon slutar vi döma människor efter storlek, kläder, färg, religion, ursprung, ålder.
Med stängda ögon kan vi äntligen förstå att vi människor inte är vårt skinn.
Vi kan äntligen se att det är ett skal som finns för att skydda själen, alltså oss.
(och om du inte tror på själar, så säg hjärnan då)..
Det är först då mobbning, kränkingar, konfilket och krig kan upphöra.

Det är först då vår utseendefixerade värld kan upphöra och fokusera på det som faktiskt betyder något.
Inte vilken storlek man har i ett par jeans, vad våg visar, hur stor eller liten en röv är.

Och att se dig själv med stängda ögon. Det är först då du kan förstå att du är vacker.
Det är inte en spegelbild som visar dig, du måste se dig utan att kolla.
Då kan vi sluta med självhat, självskada och ätstörningar.

Men vi bör åtminstone hata och äska med stängda ögon.
Falla för någon med ögonen stängda. Bygga vänskap eller kärlek på det verkliga och inte det ytliga.

Jag kan in förändra världens sätt att kolla.
Men jag kan styra över mitt sätt att se världen.
Jag kan bestämma hur jag ser världen, livet, människor och mig själv.
Och du kan bestämma hur du väljer att se världen.

Med öppna eller stängda ögon.

Med öppna ögon, en vanlig tjej. Ganska liten, inte särskilt attraktiv (allt är relativt, men med mian ögon öppna), tråkig, som ser lite ledsen ut.

 

Men med stängda ögon är jag så mycket mer. Med stängda ögon är jag färgsprakande, jag är rymdlig, lycklig, energi. Jag är som en regnbåge. Jag är så mycket mer än vad som blottas för ögat.

 

 

 

Don't fall down in the big, great hole.

Jag går. Jag vandrar. Jag är på väg.
Ner för gatan.
Det finns ett stort hål.
Jag ser det inte, så jag faller.
Det är mörkt.
Det är hopplöst.
Det tar lång tid för mig att hitta en väg upp och ut från hålet.
Men det är inte mitt fel.

Jag går. Jag vandrar. Jag är på väg.
Ner för samma gata.
Det finns ett hål.
Jag ser det inte, så jag faller.
Det är mörkt.
Det är hopplöst.
Det tar lång tid för mig att hitta en väg upp och ut från hålet.
Det är fortfarande inte mitt fel.

Jag går. Jag vadnrar. Jag är på väg.
Ner för en gata.
Jag springer mot hålet och hoppar i.
Jag har saknat det. Jag vill vara där.
Det är mörkt.
Det är hopplöst.
Jag stannar i hålet.
Någon tar tag i mig och släpar mig upp.
Jag skriker.
Jag vill inte.

Jag går. Jag vandra. Jag är på väg.
Ner för en gata.
Jag kan se det. Men jag faller i.
Det har blivit en vana.
Det är mörkt.
Det är hopplöst.
Men jag har varit här förut, jag vet vägen ut.
Det är mitt fel.

Jag går. Jag vandrar. Jag är på väg.
Ner för en gata.
Det finns ett stort hål.
Jag ställer mig och kollar.
Jag går runt hålet.

Jag går. Jag vandrar. Jag är på väg.
Jag börjar gå en ny och ännu inte nedstampad väg.

Recovery.

Det är inte något du kan bara få.
Det är inte något du kan köpa i en affär.
Det är inte något som kommer hända över en natt.
Det här, det måste du kämpa för.

Det här kanske kommer kräva allt ditt mod.
Det här kanske kommer kräva all din styrka.

Det är en ny väg du måste skapa.
Om du faktiskt vill ta och leva ditt liv igen.

Det finns ingen quick fix.
Det finns ingen magisk hjälp.

Ibland när man vill vinna så måste man vara beredd på en stor kamp.

Du måste klättra upp för det, oj så stora berget.
Och vandra den så långa långa vägen som ligger framför dig.
Du måste göra det som är rätt för dig!

Det är något du måste vilja!
Det finns inget annan sätt.

Men jag lovar att det kommer vara värt det.

Ingen annan kan säga vad du kan eller inte kan göra! Tillåt aldrig någon ens försöka göra det!

Låt aldrig någon annan säga till dig vad du inte kan göra eller att du inte klarar av något.
Inte jag, inte vänner, inte ovänner, inte föräldrar, inte syskon, inte lärare, inte släktingar, inte du själv, inte en depression, inte någon annan sjukdom och inte någon ätstörning.

Om du har en dröm eller något mål så måste du skydda det.
Du måste kämpa för det.
Du måste tro att du klarar det.

Människor klarar inte av det själva och så vill dem komma och berätta för dig vad du kan och inte kan göra?!

Om du vill ha något, uppnå något - GO FOR IT!
Punkt slut!

Please, get out of my head.

 

Det händer alldeles för mycket i mitt huvud just nu.

 

Svårt att ignorera alla tankar.

Tankar om att allt är meningslöst.

Tankar om att det är hopplöst.

Dessa mörka tankar.

Och för att inte tala om anorexins skrik.

Allt jävla självhat.

 

KAN INTE ALLT BARA FÖRSVINNA, UT UR MITT HUVUD!

Snälla, snälla, snälla!

 

Just idag känns livet inte underbart eller vackert någonstans.

En gång var jag den som tyckte synd om dem och inte kunde förstå. Sen plötsligt var jag där.

Jag satt och tänkte på en sak. För några år sedan, då var jag en av dem personerna som inte kunde förstå. Jag var en av dem som tyckte synd om personerna.

Jag kunde inte förstå hur någon kunde få en ätsörning. Kunde inte förstå varför man inte bara åt. Varför man svalt sig själv, när man hade tillgång till mat.
Eller hur någon kunde proppa i sig mat för att sedan spy upp det. Eller dem tröståt.
Hur kunde man se sig själv annorlunda än alla andra?!
Jag tyckte det var konstigt. Varför åt man inte bara? Varför åt man inte som "vanliga människor".
Jag tyckte synd om dem personerna.

Jag kunde inte förstå hur någon kunde vara deprimerad och inte vilja gå upp. Hur någon kunde missa
allt det glada i världen och inte kunde se något ljus.
Jag tyckte synd om dem.

Jag kunde inte förstå hur någon överhuvudtaget kunde tänka tanken om att skada sih själva eller ta sitt liv. Jag förstod inte hur man kunde förmå sig till det. Hur man kunde ens få upp den tanken i huvudet. Hur kunde man vara så ledsen och nere?
Varför dem grubblade så mycket på meningen med livet. Varför levde man inte bara?
Jag tyckte synd om dem.

Och sen bara något år senare, så var jag den.. Den som fick en ätstörning. Jag som fick anorexia. Inte för att jag förstod det just då.
Men plötsligt var det jag som inte bara kunde äta. Det var jag som inte kunde tillåta mig att gå upp i vikt.
Och det var jag som inte kunde se något ljus. Det var jag som inte såg det underbara i livet. Det var jag som grät för att jag inte såg någon utväg.
Det var jag som skadade mig själv och min kropp. Det var jag som tänkte tankar om att livet inte var värt att leva.
Det var jag.

Och i början tänkte jag när tanken om att mat var jobbigt, att jag hoppade upp och ner på vågen 50 gånger om dagen, att jag var tvungen att motionera för att inte få ångest och att jag spegalde mig och drog i fettet jag såg på min kropp. När tanken "Jag kanske har problem? Har jag problem med maten? Behöver jag hjälp?" - så kom alltid tanken "Nej det skulle aldrig hända mig!"

Det hände mig. Fast jag var typ världens lyckligaste tjej. Fast jag hade allt. Fast jag hade vänner och familj som älskade mig och brydde sig. Fast jag hade en underbar uppväxt.
Fast jag aldrig blev tillsagd att jag var tjock. Fast jag aldrig jämfört mig med andra. Fast jag aldrig haft några problem med min kropp innan.

För en ätstörning, en depression, osv kan hända vem som helst. Och det väljer man inte. Och man ska inte beskylla sig själv för att man hamnat där.
Men man måste välja att komma ur det. Man måste välja att bli frisk.

Därför så kan jag inte heller vara arg på andra för att dem inte kan förstå. För jag vet ju hur det är att inte förstå. Därför förklarar jag så gott ja kan om dem undrar. Men förväntar mig inte att någon ska förstå hur jag känner. Det kan man nog bara göra om man själv är där.

Jag ångrar inte vad som hände.
För det har jag gjort mig starkare. Det har fått mig att växa. Det har gjort mig till personen jag är idag.
Det har fått mig att förstå, det har fått mig att istället för att inte förstå och tycka synd om personer som är där jag var - att förstå dem och vilja inspirera och hjälpa dessa personer.
Få dem att se att det går.
Jag vill hjälpa dem personerna, för även om det kan hända vem som heslt. Är ingen värd att vara där.

Så om någon vill fråga något eller behöver prata och få lite peppningar. Så är det verkligen bara att höra av sig.

Kramar till er.

Känner någon verkligen mig?

Cause they don't even know you
All they see is scars
They don't see the angel
Living in your heart

Let them find the real you
Buried deep within
Let them know with all you've got
That you are not your skin

 

En låt som började spelas i mina hörlurar. En låt som fick mig att fälla en, nej två - eller kanske till och med tre tårar. Dem rann ner för mina kinder.

För precis sådär har det ju känts ett tag. Som att jag har massor av underbara människor omkring mig. Nära vänner, vänner, gamla vänner, nya vänner, bekannta, familj, släkt.

Dem ser mig. Dem känner mig till en vis del.

Men samtidigt känner dem mig inte. Ingen känner mig verkligen på riktigt. Det finns personer som är i närheten till det, men ändå inte riktigt.

Inte för att dem inte vill, utan för att jag inte tillåter dem.

 

Jag grubblar alldeles för mycket. Och om folk hörde mina tankar skulle dem springa långt långt bort.

I can't blame them.

 

Ibland tänker jag att folk vore bättre av utan mig. Men på ett annat sätt har jag förstått att människor ändå tycker om mig. Hur, ja du något jag faktiskt inte tänker grubbla om utan bara vara glad för.

Därför skulle jag aldrig vilja såra dem. Jag älskar dessa människor och bryr mig om dem.

 

En dag ska verkligen någon få lära känna mig. Helt och hållet.

Inte idag, inte imorgon, inte om en vecka, antagligen inte om ett år. Men en dag. En vacker dag. Eller en regning dag.

När och vem den där personen kommer vara. Det tänker jag inte fundera över.

Men en dag.

 

Men jag vet inte, behöver folk verkligen ta del av mina många tankar? Av mina funderingar? Min grubblerier?

Min ångest? Anorexin? Nedstämdheten? Meningslösheten och hopplösheten?

Behöver någon verkligen få veta vilken jobbig och alldeles för komplicerad person jag verkligen kan vara?

 

Jag vet faktiskt inte.

 



My body.. Finally!

Jag vill.

Jag vill må bra.
Jag vill vara lycklig.
Jag vill känna glädje.
Jag vill behandlas som alla andra.
Jag vill vara frisk.
Jag vill leva livet.
Jag vill vara jag.

Jag vill inte planera min dag efter att jag har en ätstörning.
Jag vill att man ska lita på mig när jag säger att jag ätit ordentligt idag.
Jag vill inte höra orden "Du är faktiskt sjuk"
Jag vill inte höra "Men du är ju så smal"
Jag vill inte bli tillsagd, men ta liiite till när jag redan ätit ordentligt.
Jag vill inte behöva tänka på mat dygnet runt.
Jag vill inte att människor ska vara oroliga för mig.

Jag vill få utvecklas.
Jag vill får växa upp.
Jag vill visa att jag kan.
Jag vill att folk ska tro på mig.

Jag vill slippa att känna mig nere.
Jag vill se det ljusa i livet igen.
Jag vill slippa ha det där tankarna om att jag inte duger.

Jag vill ha en kram.
Jag vill vara älskad av mig själv.
Jag vill vara älskad av andra, jag vill våga se att andra älska mig.


Jag vill bara vara jag.

Du är vacker på sätt som ingen annan kan vara vacker på.

Vet du vad?
Naturligt det är det vackraste, underbaraste och finaste som finns. Det vackraste är att vara sig själv både utseendemässigt och inombords.

Så ja, smal är vackert. Men kurvigt är precis lika vackert.
Och korta. Och långa.
Dem med långt hår. Och med kort hår. Och dem utan hår!
Fräknar.
Ljus hy. Mörkt hy. Medium mörk hy.
Muskellösa armar. Men även muskel lösa armar.
Bredaxlade. Små axlar.
Stora fötter. Små fötter.
Små händer. Stora händer. Långa fingrar. Korta fingrar.
Vita tänder. Gula tänder. Stora tänder. Små tänder. Och tandlös!
Långa armar. Korta armar.
Långa ben. Korta ben. Stora lår. Små lår. Ett ben. Två ben. Inga ben.
Blont hår. Brunt hår. Svart hår. Rött hår. Grått hår. Grönt hår. Blå hår. Rosa hår (osv..)
Rakt hår. Lockigt hår. Tovigt hår. Borstat hår. Rufsigt hår. Afrokrull!
Mycket kruvor. Lite kurvor. Inga kurvor.
Stora höfter. Små höfter.
Små bröst. Stora bröst. Runda bröst. Platta bröst. Hängiga bröst. Toppiga bröst. Ett bröst. Inga bröst.
Liten mage. Rund mage. Platt mage. Hängig mage. Gravid mage.
Bristningar. Inga bristningar.
Svaga. Starka.
Stora näsor. Små näsor. Spetsiga näsor. Potatisnäsor. Upp pekande näsor. Snoriga näsor.
Stora ögonbryn. Små ögonbryn. Ljusa ögonbryn. Mörka ögonbryn. Ett ögonbryn.
Bruna ögon. Blåa ögon. Gröna ögon. Gråa ögon.
Glasögon. Linser. Blind. Skelögd.
Stora ögon. Små ögon. Stirrande ögon. Trötta ögon. Ett öga större än det andra. Ett öga. Inga ögon.
Små tår. Stora tår. 5 tår. 4 tår.
Stora rumpor. Små rumpor. Runda rumpor. Hängiga rumpor. Hårda rumpor. Mjuka rumpor.
Födelsemärken.
Spetsig haka. Rund haka. Rövhaka. Liten haka. Stor haka. Hakor.
Runt huvud. Avlångt huvud. Ägg huvud. Hjärtformat huvud. Stor huvud. Litet huvud.
Stor panna. Liten panna.
Stora kinder. Små kinder. Inga kinder. Smilgropar. Synliga kindben.
En rynka. Flera rynkor. Inga rynkor.
Finnar. Inga finnar. En finne.
Långa ögonfransar. Korta ögonfransar. Ljusa ögonfransar. Mörka ögonfransar.
Lång hals. Kort hals. Ingen hals.

Det vackraste av allt. Vi är inte perfekta. Eller som man också kan säga, alla är perfekta på sitt egna vis.
Det vackraste av allt är det som vi kallar våra brister. Det som gör oss unika!

Du är vacker på sätt som jag aldrig kan vara vacker på.
Jag är vacker på sätt som du aldrig kan vara vacker på.
Vi är vackra på våra egna vis.

I mina ögon är alla vackra. Jag menar det verkligen! Jag gör det!
Bara person är sig själv på alla sätt och vis.

"Be whoever you are extremly loud."

Och damer och herrar det är åtminsone så ni får mig på fall!
Så länge ni vågar vara era vackra jag in i från och ut.

Kaos i min själ.

Vaknar.
Vill inte.
Hon vill somna om, hon vill gömma sig för världen för ett tag. Bara en stund till. Bara idag. Och kanske dagen efter det. Hon vill inte ta del av livet, inte just nu.
Drar täcket över huvudet.
Kaos i min själ.

Måste.
Tvingar sig upp.

Krypa ner under täcket och gömma sig för världen lockar.
Men nej.
Kan inte.
Kaos i min själ.

Kollar ut genom fönstret.
Grått. Grått solsken. Gråa vindar. Gråa växter. Gråa männisor. Grått. Grått. Grått.
Kaos i min själ.

Kollar i spegeln.
Mår illa.
Hon hatar personen som stirrar tillbaka.
Det är inte hon.
Det är ett skal.
Kaos i min själ

Ett skal där hennes själ en gång bodde.
Ett skal där hon en gång bodde.
Men hon hittar inte sig själv där längre.
Kaos i min själ

Där finns bara en sorgsen, dyster liten flicka som känner sig nere.

Ger sig själv ett leende.
Aj.
Det gjorde ont.
Ler igen.
Låtsas glad flicka lämnar huset.
Kaos i min själ.

Dags att vara sitt gamla jag.
Fast på låtsas.
Teater.
Kaos i min själ.

Hoppas inombords att någon ska se.
Se det hon döljer.
Ingen ser.
Ingen frågar.
Kaos i min själ.

Kommer hon bli lycklig?
Finns det någon jävla mening?
När ska hon få må bra?
Duger hon till något, eller är hon bara misslyckad?
Frågor som yr omkring om och om igen i huvudet.
Kaos i min själ.

Ler mot världen.
Inombords gråter och skriker hon.

Inombords är det tomt.
Men på samma gång är det som en jävla storm där inne.
En tom storm.
Kaos i min själ.

I ensamheten orkar hon inte mer.
Då rinner tårarna.
Kinderna blir blöta.
Kaos i min själ.

Dumma tankar.
Far omkring.
Ångest.
Hon är rädd.
Vill ha hjälp, men vågar inte.
Vet inte vad hon ska säga, vart hon ska vända sig.
Vem skulle förstå?
Kaos i min själ.

Mörkret kryper närmare henne sakta sakta.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Vet inte vad jag ska göra.
Hopplösheten tar koll på mig.

Håll ut. Håll ut. Håll ut. Håll ut. Håll ut.

Men hjälp mig förstå!
Jag vill ta mig igenom det här på något sätt.
Ge mig tid, att förstå.

Kaos i mitt huvud.
Kaos i min själ.

Jag har kommit alldeles för långt för att stanna nu, så enkelt är det!

 

Jag tänker bli den glada Jasmine som jag är igen.

Hon som är fylld med energi.

Hon som ser det vackra i livet.

Hon som är överdrivet positiv.

Hon som människor verkar tycka.

Hon som hon tycker om att vara.

 

Jag ska bli jag igen.

 

En sak är bra i alla fall, jag har inte fallit tillbaka när det gäller äs, jag menar kolla bara. Jag ser så jäkla mycket lyckligare och är så sjukt mycket lyckligare nu än då.

Om jag får säga det själv så daamn, jag ser bättre ut nu än då!