lördag 13 oktober 2012

En gång var jag den som tyckte synd om dem och inte kunde förstå. Sen plötsligt var jag där.


Jag satt och tänkte på en sak. För några år sedan, då var jag en av dem personerna som inte kunde förstå. Jag var en av dem som tyckte synd om personerna.

Jag kunde inte förstå hur någon kunde få en ätsörning. Kunde inte förstå varför man inte bara åt. Varför man svalt sig själv, när man hade tillgång till mat.
Eller hur någon kunde proppa i sig mat för att sedan spy upp det. Eller dem tröståt.
Hur kunde man se sig själv annorlunda än alla andra?!
Jag tyckte det var konstigt. Varför åt man inte bara? Varför åt man inte som "vanliga människor".
Jag tyckte synd om dem personerna.

Jag kunde inte förstå hur någon kunde vara deprimerad och inte vilja gå upp. Hur någon kunde missa
allt det glada i världen och inte kunde se något ljus.
Jag tyckte synd om dem.

Jag kunde inte förstå hur någon överhuvudtaget kunde tänka tanken om att skada sih själva eller ta sitt liv. Jag förstod inte hur man kunde förmå sig till det. Hur man kunde ens få upp den tanken i huvudet. Hur kunde man vara så ledsen och nere?
Varför dem grubblade så mycket på meningen med livet. Varför levde man inte bara?
Jag tyckte synd om dem.

Och sen bara något år senare, så var jag den.. Den som fick en ätstörning. Jag som fick anorexia. Inte för att jag förstod det just då.
Men plötsligt var det jag som inte bara kunde äta. Det var jag som inte kunde tillåta mig att gå upp i vikt.
Och det var jag som inte kunde se något ljus. Det var jag som inte såg det underbara i livet. Det var jag som grät för att jag inte såg någon utväg.
Det var jag som skadade mig själv och min kropp. Det var jag som tänkte tankar om att livet inte var värt att leva.
Det var jag.

Och i början tänkte jag när tanken om att mat var jobbigt, att jag hoppade upp och ner på vågen 50 gånger om dagen, att jag var tvungen att motionera för att inte få ångest och att jag spegalde mig och drog i fettet jag såg på min kropp. När tanken "Jag kanske har problem? Har jag problem med maten? Behöver jag hjälp?" - så kom alltid tanken "Nej det skulle aldrig hända mig!"

Det hände mig. Fast jag var typ världens lyckligaste tjej. Fast jag hade allt. Fast jag hade vänner och familj som älskade mig och brydde sig. Fast jag hade en underbar uppväxt.
Fast jag aldrig blev tillsagd att jag var tjock. Fast jag aldrig jämfört mig med andra. Fast jag aldrig haft några problem med min kropp innan.

För en ätstörning, en depression, osv kan hända vem som helst. Och det väljer man inte. Och man ska inte beskylla sig själv för att man hamnat där.
Men man måste välja att komma ur det. Man måste välja att bli frisk.

Därför så kan jag inte heller vara arg på andra för att dem inte kan förstå. För jag vet ju hur det är att inte förstå. Därför förklarar jag så gott ja kan om dem undrar. Men förväntar mig inte att någon ska förstå hur jag känner. Det kan man nog bara göra om man själv är där.

Jag ångrar inte vad som hände.
För det har jag gjort mig starkare. Det har fått mig att växa. Det har gjort mig till personen jag är idag.
Det har fått mig att förstå, det har fått mig att istället för att inte förstå och tycka synd om personer som är där jag var - att förstå dem och vilja inspirera och hjälpa dessa personer.
Få dem att se att det går.
Jag vill hjälpa dem personerna, för även om det kan hända vem som heslt. Är ingen värd att vara där.

Så om någon vill fråga något eller behöver prata och få lite peppningar. Så är det verkligen bara att höra av sig.

Kramar till er.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar